Pälslös är här!

Nyförlöst på mammas bröst.

Pappa klipper navelsträngen!

Vägning och mätning.

En stolt pappa!

Så söööt(a)!

Bild togs till webbisarna.

Första matningen med kopp!

Mys naken hud mot naken hud!

Så småååå!

Två slagna hjältar!

Långa klor direkt!

"Uppfödningsjournal" som med hundarna:)

Ligger i dagsljuset vid fönstret och solar.

Mats matar med kopp.

Liten i STORA bilbarnstolen på väg hem!

Fin "mamma-barn" bukett från Gamla Mormor och mina gudföräldrar!

Ringmärkningen på foten.

"Pälslös" är här!

Jag har inte lagt ner bloggen... Jag har egentligen tid till den, fast att jag är mamma nu, jag bara prioriterar annat! Underbart!!! Men jag kommer att blogga här när andan faller på!

Korta versionen

"Pälslös" föddes i tisdags den 10 maj kl 10.31. Han vägde 2515 gram och var 46 cm lång. Allt gick bra och vi mår toppen! Vi blev kvar på BB i 4 dagar då han är liten och måste stödmatas till amningen kom igång. I lördags fick vi åka hem och allt går bra. Han äter var tredje timme och sover där emellan. Än så länge är det mycket enkelt att vara mamma och pappa!

Långa versionen - Förlossning

Måndag kl 22.00 åkte vi för jag misstänkte att jag läckte fostervatten. Vi fick åka hem igen efter enmassa undersökningar då de till sist kom fram till att vattnet inte gått. När vi kom ner till parkeringen, så gick vattnet på riktigt!!! Vi åkte ändå hem eftersom jag inte hade några värkar. När vi kom hem igen så satte värkarna igång...

Tisdag kl 04.00 åkte vi in igen och då hade jag tre verkar på 10 minuter. Väl på plats tog de mitt blodtryck och sa sen att jag inte fick lämna sängen... Jag som inte skulle förda liggande i gynställning, utan vara uppe och röra på mig... Bara till att göra som de sa...

Tisdag kl 07.00 var det dags för skiftbyte och jag undersöktes. Då var jag öppen 0,5-1 cm... Ny personal kom och jag ficklustgas. Mats hjälpte mig genom värkarna då han höll koll på när de var på väg och när de var på topp genom att titta på CTG-maskinen.

Tisdag kl 08.30 undersöktes jag igen och då var jag öppen 4 cm. Det bestämdes att jag skulle få ryggbedövning för smärtan, men också då det brukar ge lägre blodtryck. Jag fick dropp och väntade på narkosläkaren.

Tisdag kl 09.30 undersöktes jag igen när narkosläkaren var på väg. Då var jag öppen 9,5 cm (man ska öppna sig 10 cm). Då hinner man inte med att få ryggbedövning, så det blev ingen! Värkarna ändrade karaktär och nu var det dags att krysta. Fram till hut tyckte jag att jag hade kontroll och kunde hantera smärtan, men nu gjorde det riktigt ont och dessutom tog de lustgasen för mig...

Tisdag kl 10.31. Värkarna var inte starka nog, så efter en stund fick jag något insprutat i kanylen i handen och sen sa det "plupp" och "Pälslös" bokstavligen flög ut! Vi hörde två skrik och sen fick jag upp honom på bröstet. Vi trodde att de skulle gå iväg med honom och undersöka honom eftersom han är för tidigt född, men inte. Mats klippte navelsträngen och där efter satte de akupunktur på min mage så att moderkakan skulle släppa. Det gjorde riktigt ont när de försökte massera ut den... Men den släppte efter vissa påtryckningar och sen syddes jag med två inre stygn. När "Pälslös" sög på mina bröst, så fick jag eftervärkar när livmodern drog ihop sig. De var superkraftiga och jag ville ha tillbaka lustgasen! Men fick två tabletter istället...

Vi fick ha honom hos oss i drygt en timme innan det vägdes och mättas! Allt såg bra ut och nu skulle jag upp och kissa. När jag kom till toaletten och satte mig, så blev jag jätte yr! Sköterskan tryckte ner mitt huvud mot mina knän och larmade. Vipps så var det tre personer och en säng inne på toaletten! Det visade sig att mitt blodtryck gått från 120 i undertryck till 83 på ca 1 timme... Inte konstigt att kroppen inte hängde med!

Långa versionen - BB

Vi flyttades till BB och eftervård. "Pälslös" stödmatades direkt med NAN (modersmjölkersättning) så att han inte skulle gå ner i vikt. Allt verkade fungera bra tills de tog blodprov och kollade hans blodsocker. Det visade sig vara för lågt och fortsatte att sjunka. Barnläkare tillfrågades och han skulle nu stödmatas var annan timme. Det gjordes, men kl 03.00 väcktes vi av en barnläkare som började prata om NEO och sond och så. Vi var yrvakna, trötta efter förlossningen och hade dålig koll på läget. Men på morgonen var blodsockret på rätt nivå igen och har varit det sen dess.

Mats skötte alla blöjbyten under tiden på BB. Jag ammade från början, inte för att det kom någon mjölk, men för att försöka få igång mjölkproduktionen. Efter varje amning pumpade jag ut lite mjölk som Mats sen gav honom med kopp (ger det i början istället för med flaska).

Tre dagar efter förlossningen vakande jag med frossa. Gick upp och klädde på mig mer och tog en extra filt. När jag vaknade nästa gång hade mjölken runnit till. Helt otroligt! Sen dessa har amningen fungerat! Vi stödmatar med kopp 1-2 gånger om dagen med mjölk som jag pumpat ut eftersom han är lite liten för att orka suga i sig all mat han behöver.

Jag blev friskförklarad från havandeskapsförgifningen efter ett par dagar. Skönt!

Vi ville åka hem till vårt eget efter fyra dagar på BB. Allt fungerade ju bra, så nu var det dags att åka hem och få rutiner i vardagen. Det kändes inte lite konstigt att gå ut från sjukhuset med en baby i en bilbarnstol. Kändes som om vi roffat åt oss någon annans baby!

Hundarna skötte sig när vi kom hem:

Nu här hemma...

Allt fungerar fortfarande bra. Nu är det nästan 14 dagar sen lill killen kom till världen. Ibland vill han ha mat i två timmar och då är det ju bara till att amma i två timmar. Men oftast är det var tredje timme som gäller och sen sover han i tre timmar.

Vi har två namn kvar på vår lista och närmar oss bara ett. Om ett par dagar tror jag att vi har bestämt oss!

Nu ska vi på BVC och väga in lillkillen. Ska göras en till två gånger i veckan nu i början. Jag har också vägt in mig här hemma och har nu gått ner ca 8 kg sen förlossningen. Alltså bara 7 kg kvar till där jag var innan jag blev gravid! Känns mindre viktigt att gå ner de där kilona, mer viktigt att amningen fungerar för att jag äter bra. Men det är ju inte fel att känna sig smal!

Nu kallar sonen!